Phoenix är andra delen i Black City-serien och den börjar där Black City slutar. Jag hade väldigt höga förväntningar på denna bok och alla nåddes inte riktigt. Jag blev väldigt frustrerad på Natalie och alla lögner. Ni vet när hela bokens konflikter bygger på att huvudkaraktären är dum och inte berättar något för "kärleksintresset". Och hela tiden tänker man bara "men berätta bara så löser sig allt ju!!" Dessutom hade jag svårt att förstå Elijahs val och beteende ibland. Jag hade velat ha en liten bättre föklaring och mer djupgående förståelse för denna karaktär. 

 

Det jag älskade var dock att man fick se världen utanför Black City. Att de färdas genom landet och man får därmed se och uppleva resten av världen. Dessutom var det en hel del action och inget snålande på blodet inte. Jag gillar när man får en mer realistisk bild över "slagsmålen". Inte bara "han blev skjuten i bröstet och en röd fläck syntes". 

 

Och det som jag fortfarande gillar så mycket med denna serie är hur man kan relatera allt till historien. Hur deras värld påminner om alla de gågner som männskligheten har vänt sig mot varandra och beskyllt varandra pågrund av ursprung, utseende och tro. Ofta när man läser dystopier tänker man "men detta skulle ju aldrig kunna hända" men då jag läste denna tänkte jag "detta har ju faktiskt redan hänt och kan säkert hända igen".

 

Även om Phoenix inte nådde upp till mina förväntningar var den fortfarande väldigt bra och jag älskade att läsa den. Förrutom hur Natalie är extremt jobbig med att hålla hemligheter och ljuga så fanns det inte mycket annat som jag störde mig på. Istället var det en hel de saker som jag älskade. 

 

Första meningen: Purian Rose stepped out onto the balcony of the Golden Citadel, adjusting the white cotton glove on his right hand. 

Bästa karaktär: Ash

Antal sidor: 343

Betyg: 4/5