Gone var nog den första boken som jag köpte på engelska där jag gick in för att jag ville läsa den för nöjets skull. Därmed är denna serien början till mina stora passion för böcker idag. Den är början till varför jag började bokblogga och också början till varför jag lägger ner tusentals kronor varje år på böcker och varför det står över 50 olästa böcker på min hylla. Därmed har jag en hel del historia med denna serie och därmed en del hat men absolut mest krälek. 

 

Gone-serien skiljer sig från ALLA andra böcker som jag läst eller hört tala om. Kanske har den lite likheter med Stephen Kings Under the Dome men utan att ha läst den boken kan jag inte uttala mig mer om det. Det som skiljer denna serie åt från andra är inte bara den orginella storyn utan alla de otroligt djupa karaktärerna och det faktum att Michael Grant inte är rädd att skriva om sånt som andra författare är. Om du letar efter en blodig, våldsam och psykiskt jobbig serie så har du hittat den. 

 

Light är sjätte och sista boken i serien. När jag började läsa hade jag väldigt svårt för mig att bilda en uppfattning om hur allt skulle sluta. Hur kunde denna serien sluta lyckligt när så mycket förfärligt hade hänt och fortsatte att hända? Men Michael lyckades ganska bra att knyta ihop knutarna ändå. Dock hade jag velat haft ett lite mer slutet slut. Det var lite för öppet för mig. 

 

Dock älskade jag alla karaktärer i denna boken och hur de äntligen tog sig i kragen. Jag ÄLSKADE Caine. Han gick från att vara den mest hatade karaktären genom de tidigare böckerna till att här bli den mest älskade. Han öppnade äntligen upp sig och genom att man fick läsa från Sam och Caines mamma ibland så insåg man hur Caine kom att bli som han blev. Han hade aldrig varit älskad av någon. 

 

Light är vekrligen ett bra slut till en älskad serie och har du läst de övriga delarna i serien tycker jag verkligen att du ska ta dig samman och avsluta serien. Har du inte läst serien än så kan jag inte göra något annat än att rekomendera den!

 

Första meningen: The little girl's hair caught fire. 

Bästa karaktären: Caine

Antal sidor: 451

Betyg: 4/5

 

World After är andra delen i Penryn & the End of Days serien. Första boken heter Angelfall som jag läste för nästan exakt ett år sedan och älskade. Jag tyckte att hela konceptet var så uppfriskande och den fick hela 5 stjänor av mig. Så självklart hade jag skyhöga förväntningar på denna, men jag blev mer än besviken. 

 

Det första jag störde mig på var hur boken var skriven. Jag kommer inte ihåg om Angelfall var likadan men i World After är kapitlen 2-4 sidor långa. Något som stör mig otroligt mycket då min läsning blir avbruten hela tiden. Och grejen var att bara för att det blev nytt kaptitel så ändrades inte själva händelsen. Så fort något chockerande hände eller sas så byttes kapitel. 

 

Dessutom var det lite svårt att komma in i World After efter att ha väntat i ett år. Jag kom knappt ihåg något och i början var jag väldigt förvirrad. Dessutom var boken väldigt seg i början och inget speciellt hände. Och det tog även därför väldigt lång tid för mig att läsa ut boken (nästan en hel vecka)

 

Men det fanns även saker som jag älskade med boken. En av dem var karaktärerna. Jag älskar hur Susan Ee inte är rädd för att skapa annorlunda och helt enkelt galna karaktärer. Jag älskar framförallt mamman och Paige som helt ballar ur i denna bok. Självklart älskar jag även Raffe men tyvärr är han nästan inte med alls i denna bok. 

 

Och Susan Ee har heller inte snålat på blodet och våldet. Man får i detalj förklarat hur ett barn blir uppskuret och sedan igensytt för att tillsist attackera och bita av stycken med kött från en annan person. Det är uppfriskande med en bok som är riktigt äcklig och blodig inom YA-genren. 

 

Första meningen: Everyone thinks I'm dead. 

Bästa karaktären: Vill säga Raffe men han var nästan itne med så Penryn.

Antal sidor: 314

Betyg: 3/5

 

Phoenix är andra delen i Black City-serien och den börjar där Black City slutar. Jag hade väldigt höga förväntningar på denna bok och alla nåddes inte riktigt. Jag blev väldigt frustrerad på Natalie och alla lögner. Ni vet när hela bokens konflikter bygger på att huvudkaraktären är dum och inte berättar något för "kärleksintresset". Och hela tiden tänker man bara "men berätta bara så löser sig allt ju!!" Dessutom hade jag svårt att förstå Elijahs val och beteende ibland. Jag hade velat ha en liten bättre föklaring och mer djupgående förståelse för denna karaktär. 

 

Det jag älskade var dock att man fick se världen utanför Black City. Att de färdas genom landet och man får därmed se och uppleva resten av världen. Dessutom var det en hel del action och inget snålande på blodet inte. Jag gillar när man får en mer realistisk bild över "slagsmålen". Inte bara "han blev skjuten i bröstet och en röd fläck syntes". 

 

Och det som jag fortfarande gillar så mycket med denna serie är hur man kan relatera allt till historien. Hur deras värld påminner om alla de gågner som männskligheten har vänt sig mot varandra och beskyllt varandra pågrund av ursprung, utseende och tro. Ofta när man läser dystopier tänker man "men detta skulle ju aldrig kunna hända" men då jag läste denna tänkte jag "detta har ju faktiskt redan hänt och kan säkert hända igen".

 

Även om Phoenix inte nådde upp till mina förväntningar var den fortfarande väldigt bra och jag älskade att läsa den. Förrutom hur Natalie är extremt jobbig med att hålla hemligheter och ljuga så fanns det inte mycket annat som jag störde mig på. Istället var det en hel de saker som jag älskade. 

 

Första meningen: Purian Rose stepped out onto the balcony of the Golden Citadel, adjusting the white cotton glove on his right hand. 

Bästa karaktär: Ash

Antal sidor: 343

Betyg: 4/5

 

Det står i min beskrivning att detta är första boken i Uglies serien men det är självklart andra boken. Var säkert lite trött när jag gjorde denna. Men som sagt Pretties är andra boken i en serie som jag har hört helt fantastiska saker om från andra. Den ska tydligen vara så mycket än The Hunger Games (alla dystopier blir ju jämförda med The Hunger Games när de inte ens är lika). Dock tycker jag inte om denna serien lika mycket som alla andra verkar göra. Jag vet inte riktigt vad det är men jag kan inte riktigt komma in i själva handlingen. 

 

Världen som Westerfeld bygger upp i första boken facsinerade mig otroligt mycket. Man fick inte se så mycket av Pretty-town men jag var exalterad på att nu i andra boken få se hur det egentligen ligger till. Allt såg för lätt ut från utsidan. Men när man fick se Pretty-town från insidan så insåg man att nej, det var så lätt och ytligt som Tally berättade i första boken och jag kan inte hindra mig själv från att undra "hur i all världens namn försörjer sig dessa människor?" Om alla (förutom några väldigt mystiska personer, Specials, som verkar styra samhället, men dessa är få) är så kallade pretties och allt de gör är att festa på kvällarna och shoppa på dagarna, hur går samhället runt? Var kommer maten, kläderna, tekniken ifrån?

 

På grund av att världen därmed känndes så overklig kunde jag inte komma in i själva berättelsen. Dessutom så försvann ju alla de karaktärer som jag tyckte om i första boken. Dessutom har Tally blivit en så kallad prettie och därmed en väldigt ytlig karaktär som blir väldigt svår att tycka om. Och ska jag vara ärlig så brydde jag mig inte så mycket om hon skulle klara sig eller inte. 

 

Dock tog sig boken lite mot slutet och det blev lite mer action. Dessutom slutade den såklart med en cliffhanger så nu måste jag ju läsa nästa bok i serien för att se hur allt slutar!

 

Första meningen: Gettin dressed was always the hardest part of the afternoon.

Bästa karaktär: Tally

Antal sidor: 368

Betyg: 3/5

 

Detta är en sån där bok som inte fick värst mycket hype i början (publicerades för första gången 2007) men när andra boken, 5 år senare, var på väg ut på hyllorna exploderade hela BookTube. ALLA läste denna och fangirlade över den. Tydligen var denna helt otroligt fantastiskt och SÅ mycket bättre än The Hunger Games och Divergent. Gissa om mina förväntningar var höga! Jag förväntade mig något helt mind-blowing och helt fantastiskt. Var det det? Nja, inte riktigt. 

 

När jag läste om konceptet, att föräldrar kan "unwinda" sina barn när de fyller 13. Med andra ord "cuttas" (haha, älskar svengelska som ni kanske märker) barnen upp och deras olika delar och organ ges till andra människor. Tydligen menar författaren att barnen inte dör när detta görs utan att de på något sätt fortsätter leva. Jag var väldigt kritisk till detta koncept i början och förstod inte riktigt. Men jag tänkte "jag fattar säkert när jag väl börjar läsa", men icke. Konceptet är unikt och annorlunda, ja, men logiskt, nej. Jag fattar fortfarande inte hur det fungerar och inte heller varför någon egentligen skulle vilja "unwinda" sina barn. Även om man är fattig o.s.v, så tror jag fortfarande att man vill ge sitt barn en chans och därmed kanske kasta ut dem ur huset istället för att mörda dem. Men aknske är det bara jag som resonerar på detta sätt. Kärlek är ju överskattat! 

 

Men med det sagt så fanns det mycket potential med denna boken. Även om jag var förvirrad över världen så var jag väldigt intresserad av alla karaktärer och jag älskar att boken var berättad från olika PoV. Dessutom fanns det en hel del action och lite romantik också för de som inte kan vara utan (JAG) 

 

Men tyvärr kunde jag inte riktigt komma bort från det faktum att jag inte förstod konceptet och nu några månader senare kommer jag knappt ihåg någonting från vad som hände. Dock tänker jag fortsätta läsa serien men den står inte högst upp på min prioriteringslista. 

 

Första meningen: "There are places you can go," Arianna tells him, "and a guy as smart as you has a decent chance of surviving to eighteen."

Bästa karaktären: Connor

Antal sidor: 335

Betyg: 3/5

 

 

Ja, det är väl dags för mig att skriva en recnesion nu. Det var ju ett tag sedan. Så här kommer en recension på Fear som jag läste i början av juli. Gissa om jag har många recensioner att komma ikapp med. 

 

Fear är femte boken Gone-serien som är en av mina favoriter när det kommer till dystopier. Serien är troligen inspirerad av Stephen Kings Under the Dome, då den handlar om en stad som plötsligt innesluts av kupol. Dessutom försvinner alla över 15 år och vissa av barnen som blir kvar börjar utveckla övernaturliga krafter. 

 

Denna serie är dock ingen serie för den känsliga. Jag har nog aldrig läst böcker som innehåller lika mycket våld, gore och död. Här får man verkligen se de värsta och mörkaste sidorna av männskligheten. Och det finns ingen helt ond eller helt god karaktär. Det är nog därför som man kommer karaktärerna så nära även om de är många och inte alltid får så många sidor var. 

 

I Fear får man dessutom lite kontakt med världen utanför kupolen. Connie Tample är Sams och Caines mamma och även hon har hemligheter och problem att ta sig igenom. Dessutom får man veta hur omvärlden reagerar på denna mystiska kupol och hur naiva de är från skillnad till barnen inne i The FAYZ.

 

I de första böckerna i serien kunde man fortfarande känna hopp. Karaktärerna kämpade för att lösa problemen och hitta en utväg. Men i Fear känns det som de flesta (eller ja, de som fortfarande lever) börjar tappa taget. Hur de börjar bli desperata. Här är t.ex. ett citat som förklarar titeln på boken väldigt bra:

 

Karaktärerna börjar få nog och vill bara att allting ska ta slut. 

 

Så om du letar efter en riktigt spännande och aktionfylld serie och om du inte är rädd för blod och äckelheter så är detta definitivt en serie för dig. Och Fear, femte boken i serien, gjorde mig absolut inte besviken. Då jag läste ut denna ville jag bara få tag i sjätte och sista boken, Light, så fort som möjligt!

Första meningen: One minute nurse Temple had been updating her journal on her little laptop. And the next minute she was gone.

Bästa karaktären: Astrid

Antal sidor: 549

Betyg: 5/5

 

Under the Never Sky är en sån bok som jag har sett överallt under ett bra tag men som jag aldrig ritkigt har varit intresserad av att läsa. Men så kom alla de där "Best books of 2012" videorna på YouTube och nästa alla verkade ha inkluderat denna boken. Så jag kände mig nästan tvungen att läsa den och även om mina förväntningar inte var skyhöga så trodde jag i alla fall att den skulle vara en av de bättre böckerna.

 

Men där hade jag fel. Jag var över huvudtaget inte intresserad av att fortsätta läsa denna boken efter att jag lagt ner den på soffbordet. Karaktärerna var tråkiga och allt kändes fake och fel. Världen kändes orealistisk och jag ville haft mer förklaring till varför saker var som de var och hur de blev så. 

 

Jag förstod inte heller relationen mellan Aria och Perry. De hatar varandra, kallar varandra för elaka saker och är för äcklade av varandra för att ens våga röra vid varandra. Hur i h*elvete kommer man därifrån till "OMG han är så snygg! KYSS MIG"?!. Det var så orealistiskt. Och detta är något som ofta förekommer i YA. Karaktärerna ska hata varandra från början men inte kunna vara ifårn varandra i slutet. Om denna relation utvecklas på ett naturligt och troligt sätt så älskar jag sånna böcker (exempel är Obsidian av Jennifer L. Armentrout) men i denna fanns det inget steg mellan hat och kärlek. 

 

Jag tror dock att denna bok kan vara något som många tycker om. Men jag har helt enkelt tröttnat på hur orealistisk de flesta YA dystopier är nu för tiden och kunde därför inte ta boken seriöst. 

 

Första meningen: They called the world beyond the walls of the Pod "the Death Shop".

Bästa karaktären: Ingen...

Antal sidor: 374

Betyg: 2/5

 

Som jag sagt tidigare så blev min mobil stulen på Malta och jag har därmed inga anteckningar och eftersom jag läste denna boken i april så kommer jag inte ihåg så mycket. Men jag ska göra mitt bästa.

 

Scarlet är andra boken i The Lunar Chronicles serien som är en dystopisk retelling av rödluvan. Dock är även Cinder (askungen), som var med i första boken, med i denna. Scarlet är dock en betydligt starkare karaktär än vad Cinder är. Jag älskar starka kvinnliga karaktärer och föll därför dirket för Scarlet. Jag älkar även de två nya manliga karaktärerna, Wolf och Thorne, som intruduceras i Scarlet. 

 

Jag älskar även hur man får reda på mer om världen som serien utspelar sig i. Jag är så facinerad av Luna och det var roligt att man fick reda mer om Cinders bakgrund och hur hon kom till jorden. 

 

I samband med att man i Scarlet fick följa så många olika karaktärer och deras PoV så fick man inte mycket tid på sig att läsa om Scarlet och Wolfs relation. Detta gjorde att romantiken inte alls var lika bra i Scarlet som den var i Cinder. Jag saknar också att Cinder och Kai inte var tillsammans. De hade så bra kemi i första boken. 

 

Och slutet. VAD HÄNDE DÄR!? Jag måste ha nästa bok NU!

 

Första menignen: Scarlet was descending towards the alley behind the Rieux Tavern when her portscreen chimed from the passenger seat, followed by an automated voice "Comm received for Mademoiselle Scarlet benoit from the Toulouse Law Enforcement Department of Missing Persons."

Bästa karaktären: Scarlet

Antal sidor: 452

Betyg: 4/5

 

 

Jag läste Shatter Me för första gången på svenska (Rör mig inte) för ett bra tag sedan och då äslakde jag den. Men det är något speciellt med att läsa en bok på dess orginalspråk. Ordval och meningsbyggnader känns vettigare och känslan av att veta att det är exakt dessa orden, som jag läser nu, som författaren har skrivit den är unik. Och Tahereh Mafi använder sig definitivt av ett unikst språk. Jag tor aldrig att jag läst en bok innan som är skriven så vackert och annorlunda. Och hela historien i sig är bara helt förfärlig med en liten knutta av hopp. 

 

Karaktärerna är fantastiska och Tahereh Mafi har fått mig att älska en karaktär som är så ondsint och sjuk. Som gör så hämska saker. Men av någon orsak vill jag bara he honom en kram, säga att allt kommer bli bra och skydda honom. Varför vet jag inte riktigt.. Efter att ha hållt Juliette instängd, torterat barn och mycket mer borde jag väl hata honom?! Men det gör jag inte...

 

Shatter Me är verkligen spännand rakt igenom. Tahereh Mafi får en att sitta på soffkanten av nervositet. Och det bästa är att den inte är förutsägbar som så många andra YA böcker är. Man kan inte gissa sig till vad som kommer att hända. 

 

 

Första menignen: I've been locked up for 264 days. 

Bästa karaktären: Werner

Antal sidor: 338

Betyg: 5/5!

 

 

 

Matched var en bok som jag läste precis i början av den här bloggen. Då visste jag knappt vad YA var för något och detta var en av de få dystopierna jag hade läst. Jag hade ingen aning om vilka krav man kunde ställa på en bok och det slutade med att jag troligen gav Matched 4 eller 5 stjärnor i betyg. Men sedan dess har jag sprunigt runt i YA träsket ett bra tag och börjat inse att det finns betydligt bättre böcker där ute. Denna serien är inte unik på något sätt och är egentligen mest bara utdragen och seg. 

 

Och just ordet "seg" är nog det ord som jag skulle välja att beskriva Reached med. Det hände knappt något över huvudtaget och eftersom man fick följa tre karaktärer, som inte gjorde något alls, blev det ännu segare. Och att följa alla tre karaktärer var ett ritkgit dåligt beslut av Ally. Man fick ingen koppling till någon av dem och jag brydde mig inte om de dog eller levde. 

 

Och varför, varför, måste alla trologier ha ett triangel-drama?! Jag är så trött på dem. Jag läser gärna om romantik men dessa uttjatade trangel-draman gör mig galen. 

 

Detta är tredje och den avslutande delen på triologin och det var inget bra slut på serien kan jag säga. Alldeles för sockrigt och lyckligt. Alla blev glada och nöjda. Dessutom var det mycket vetenskapligt snack inblandat i denna delen. I vanliga fall gillar jag detta hos böcker, ett exempel är Partials av Dan Wells, men här blev jag bara uttråkad och jag hoppade över flera sidor för att slippa läsa. 

 

Det är dock otroligt skönt att få ha avslutat denna serien. Jag hatar att ha ofärdiga serier stående på hyllan, oavsätt hur dåliga de är!

 

Första menignen: Every morning, the sun comes up and turns the earth red, and I think: This could be the day when everything changes. 

Bästa karaktären: Ingen

Antal sidor: 512 (alldeles för lång!)

Betyg: 2/5

 

 

Denna boken var väldigt, väldigt annorlunda. Eftersom två personer delar en och samma kropp var det lite jobbigt att ställa om sig från "I" till "we". Men det var det jag gillade med boken. Att det var ett annorlunda koncept som jag aldrig stött på förrut (obs: kom nu på The Host av Stephannie Meyer, men det var inte samma känsla över boken tyckte jag)

 

Jag måste dock medge att boken var rätt så seg i början. När man fick lära känna karaktärerna och världen. Men framåt slutet drogs tempot upp och allt hände väldigt snabbt. Dock tyckte jag att författaren kunde avslutat boken något kapitel innan. Så man hade fått en liten hint av en cliffhanger. Nu löste sig allt för bra och jag är inte lika sugen på att plocka upp nästa bok i serien. 

 

Det jobbiga med denna boken är att vi har två självar i huvudkaraktären. Den ena själen, Eva, älskade jag men den andra, Addie, hatade jag. Detta ger mig väldigt mixade känslor om huvudkaraktären. Samma sak gällde med Ryan och Devon där jag älskade den första och inte kände något för den andra. 

 

Eftersom detta konceptet är väldigt annorlunda och jag är en väldigt logisk männsika av mig som måste veta varför hela tiden så tappade denna boken trovärdigheten ibland. Det var bara vissa pusselbitar som inte passade ihop och det gjorde mig galen. 

 

Som avslutning kan jag ju dock säga att boken var väldigt svår att lägga ifrån sig när man väl hade börjat läsa och jag tyckte faktiskt att den var ritkgit bra (även om jag ofta fokuserar på det negativa i mina recensioner)

 

Första meningen: Addie and I were born into the same body, our souls' ghostly fingers entwined before we gasped our very first breath. 

Bästa karaktären: Addie

Antal sidor: 343

Betyg: 4/5

 

 

Precis som med The Unbecoming of Mara Dyer så blir denna recension lite svår att skriva då jag redan läst sista boken i serien, Sever, och det lär bli lite svårt att hålla iordning på vad som hände i vilken bok. Men jag ska försöka!

 

Jag läste första boken, Wither, för mer än ett år sedan och jag var därför väldigt osäker på om jag skulle gilla andra boken då jag inte kom ihåg någonting. Men bara några sidor in så kom jag ihåg vem alla karaktärerna var och det viktigaste av vad som hade hänt i första boken. 

 

Tyvärr var Fever en riktigt mellanbok. Ingenting händer riktigt. Trådar knyts ihop från första boken och nya uppkommer till tredje och avslutande delen i serien. Dock pågår det en hel del karaktärsutvecklign vilket är något väldigt viktigt för en andra bok i en serie. Och även om det inte hände sådär jättemycket så tog det mig endast en dag att ta mig igenom boken. Jag väntade hela tiden på mer romantik, men det kom tyvärr aldrig. Det är inte ofta jag säger att jag vill ha mer romantik...

 

Slutet av denna boken slutade såklart med en enorm cliffhanger och jag var tvungen att skaffa hem tredje boken och få ett slut på serien. En recension kommer snart på även Sever. 

 

Första meningen: We run, with water in our shoes and the smell of the ocean clinging to our frozen skin.

Bästa karaktären: Rhine

Antal sidor: 341

Betyg: 3/5

 

 

James Dasher är en mästare på att hitta på twister och skriva actionfyllda böcker. Dock måste jag medge att det blev lite för mycket action för mig i denna boken. Storyn lugnade aldrig ner sig och man fick ingen tid för att andas. Hela tiden händer nya hämska saker och frågor snurrar runt i huvudet. Dessutom är Mark (huvudkaraktären i The Kill Order) och Thomas (huvudkaraktären i The Maze Runner) väldigt lika varandra. De reagerar på ungefär samma sätt och har den där "tvingas bli hjälte utan att vilja vara det" känslan över sig. Det hade varit roligt om man fick följa en helt annan sorts karaktär än den man får följa i The Maze Runner. 

 

Dock är inte alla karaktärer dåliga. Jag absolut älskar Alec. Han är så annorlunda och personlig och James Dashner visar här att han kan skriva om flera olika sorters karaktärer.

 

Självklart fick man inte speciellt mycket fler svar. Sanarare mer frågor om hur och varför världen blev som den blev. Och jag hoppas innerligt att James Dashner bestämmer sig för att fortsätta skriva på denna världen. Jag kan inte få nog!

 

För även om jag verkar ha en hel del negativt att säga så är The Maze Runner och prequelen The Kill Order en av mina favoritserier. De är fulla av action och även om det finns lite romantik och kärlek så tar den inte framsätet. Det tog mig inte mer än 2 sittningar att läsa ut denna boken. Så har du ännu inte läst The Maze Runner eller plockat upp The Kill Order än så rekomenderar jag verkligen att du gör det!

 

Första meningen: Theresa looked at her best friend and wondered what it would be like to forget him. 

Bästa karaktären: Alec

Antal sidor: 331

Betyg: 4/5

 

 

The Walking Dead: Rise of the Governor är en bok som är basaerad på The Waling Dead serien (alltså som i grafisk novell). Som ni säkert vet så har denna serie även blivit till en tv-serie som jag älskar. I denna boken får man följa karaktärern The Govenor innan dess att han intruduceras till tv-serien. Och jag tyckte det var väldigt intressant att se hur och varför han blev till den han är i tv-serien. 

 

Jag gillade även att detta är en vuxenbok. Jag har börjat tröttna lite på YA då alla verkar ta upp samma problem och gör samma misstag hela tiden. Genom att läsa en vuxenbok får man en mer realistisk känsla av boken. Författarna har inte heller sparat in på våldet och blodet. Jag menar läser man en zombie-bok så vill man ju ha lite blod. 

 

Boken var spännande från början till slut och jag ville inte lägga ifrån mig den. Twisten på slutet var även helt oväntat. Jag skulle aldrig i min vildaste fantasi tro att det skulle sluta så. Det ger en också en annan blick på The Govenor i tv-serien. Man vet vad han har gått igneom och hur han kom att bli den personen han är. 

 

Är du ett fan av The Walking Dead så tycker jag definitivt att du ska ta och läsa denna boken och jag tror inte det spelar någon roll om du läser den innan The Govenor kommer in i tv-serien eller om du väljer att läsa den efter. Jag vet även att detta ska bli en triologi så jag ska ta och läsa de två övriga böckerna snart. Tror dock inte att den tredje boken är ute än. 

 

Första meningen: It occurs to Brian Blake as he huddles in the musty darkness, the terror constricting his chest, the pain throbbing in his knees: If only he possesed a second pair of hands, he could cover his own ears, and maybe block out the noise of human heads being demolished.

Bästa karaktären: Biran Blake

Antal sidor: 308

Betyg: 4/5