The Fault in Our Stars var en av de mest hypade böckerna under 2012 och denna hypen fortsatte även in under början på 2013. Självklart har jag hört fantastiska saker om John Greens böcker förut men denna skulle tydligen vara, med brist på svenska översättning, "out of this world!" Och visst var den bra, fantastisk till och med, men den nådde tyvärr inte upp till de otroligt höga förväntningarna jag fått på denna boken. 

 

Som jag sagt tidigare så har John Green alltid haft ett rykte om att vara en fantastisk författare. Dock är The Fault in Our Stars första boken som jag läst av honom (äger även Looking för Alaska men har inte hunnit läsa den än) och wow vilket underbart språk han använder. Hela boken skulle helt klart fungera som ett citat för vilken tatuering som helst. 

 

Med det sagt så måste jag tyvärr säga att boken och handlingen i sig är väldigt orealistisk. Sånt händer bara inte i verkligeheten. Allting är för romantiserat. Men samtidigt var det det som gjorde boken så speciell. Man kom bort från verkligeheten. Och sen ska vi inte ens snacka om alla känslor som denna bok framkallar. Har inte gråtit så mycket sedan "Pojken som kallades det". 

 

The Fault in Our Stars är helt klart en av de bästa contemporary böckerna jag har läst. Framförallt är det språket som höjer upp boken till en ny nivå. Dock blev jag lite besviken. Den var inte så "mind blowing" som jag trodde att den skulle vara och jag hade lite svårt att få kontakt med karaktärerna. 

 

Första meningen: Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumbly because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death. 

Bästa karaktären: Agustus

Antal sidor: 313

Betyg: 4/5