Nu har jag precis läst ut När ingen annan ser av Duncan Fairhust (Jag gick direkt från soffan till datorn och började skriva detta inlägget) Jag kan inte säga att den var lika bra som Pojken som kallades det, men man kan inte riktigt jämföra dessa två böcker. Pojken som kallades det handlar bara om misshandeln och Daves hemska uppväxt medan När ingen annan ser handlar både om Duncans uppväxt och hanns kamp om att få ett liv värt att leva. Det som är så otroligt hemskt med denna boken är att Duncans far får Duncan att tro att det är normalt att onanera åt sin far. Vilket nästan är värre än själva händelsen.

Duncan var bara fyra år gammal när han började bli utnyttjad av sin pappa. En fruktansvärd hemlighet som har förstört första delan av Duncans lliv. I tio års tid blev Duncan tvingad att onanera åt sin far och han blev även våldtagen. Men detta var ingenting ovanligt för Duncan, bara en vanlig del av hans vardag. Men ju äldre han blev desto mer börjar han förstå att det är något som är fel. Övergreppen satte djupa sår och ledde Duncan in i ett liv med missbruk och kriminalitet.

Detta är en stark bok om en fars grymmhet men även en bok om hopp. Orsaken till att Duncan skrev boken var för att hjälpa andra med samma problem och få dem att våga erkänna vad de har blivigt utsatta för och anmäla det. Denna boken kan nog vara ganska seg om man tar långt tid på sig att läsa den, men läser man ut den på några dagar eller en vecka så är den riktigt bra.